Oscar ringde, jag missade att svara, ringde upp igen och det hela slutade med gap och skrik (från bådas sida). Ringde Jonas och han lägger på innan jag hunnit säga Hej!, ringer upp igen och han har "minsann INTE lagt på" det samtalet slutade också med tack och hej. Ringer mamma och hon är också på dåligt humör.
För några veckor sedan kände jag mig ledsen, och detta övergick i ett slags "skiter väl jag i " attityd. Attityden har gått över i en känsla av att jag är ett tomt skal som jag inte kan fylla med något just nu. Jag kan bli nöjd över att det går bra för de jag känner men den sanna glädjen som jag brukar ha infinner sig inte riktigt. Det konstiga är att jag känner inte igen detta från när jag dippar låååååååååååååååååångt ner i hålet, detta är något helt nytt.
Kan det vara så att jag har en negativ attityd som jag inte märker av själv? Att den färgar mina nära och kära? Ingen har ju klagat.... men som Jonas säger ibland: Vem vågar säga ifrån?? Så farlig är jag inte! och konstruktivt kritik klarar jag!
Jag åker till London imorgon och känner mig glad, inte så att jag sprudlar av glädje utan mer " jaha, ska till London och slappa". Mamma ska idag boka biljetterna till Italien till augusti och där är det samma sak, jag är glad över det men inte sprudlande. Är detta något som kommer med åldern ?? sänks glädjenivån i takt med att åldern ökar? Jag vill ju vara som jag alltid har varit: G&G (glad och galen)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar